Karl Emrik Lindgren 1886–1962

Men låt oss äntligen cykla in mot byn! Det första bostället vi träffar på är Lilla Marken. Här bor ”Trots Det” Emrik Lindgren, en liten men ganska omfångsrik man, med sin hustru Ida. Torpet ligger under Kronan och Emrik arbetar i Kronoparken. Han är dessutom traktens slaktare. Att slakta en gris på den tiden var ett dagsverke. Och då menar jag inte inberäknat omhändetagandet av fläsket utan SLAKTEN!. Att skålla och skrapa grisen tog flera timmar och dito supar i anspråk. Bäst minns man Emrik i skinnväst med kniven höjd i luften medan något väsentligt diskuteras. Men Emrik slaktade inte bara grisar utan även fader Viktors rävar. Den slakten inträffade i november - december. Något tiotal meter förbi själva stugan i Marken fanns en liten låg stuga, som jag minns en liten snickarbod med järnkamin innanför ett slags förrum. Härinne i värmen flåddes silverrävarna, varefter skinnen torkades på tanor. När vi fått en källare i och med renoveringen 1947 flyttades verksamheten dit. Jag hade då blivit gammal nog att delta i verksamheten och utan att skryta minskade därmed tiden för att flå och tana upp ett skinn väsentligt. Emrik brukade också sköta om rävgården om sommaren och vid andra tidpunkter när Viktor åkte till Borgholm eller av annan anledning inte fannas på plats.

Vi får inte glömma Ida, som också ofta deltog i skogsarbetet när hon inte plockade blåbär eller lingon eller skötte barn ( Martin, Elsa, Elna ? ? ?) eller en tjurskallig man. Vid ett tillfälle var jag med min far uppe i skinnboden. Vid middagsdags gick Emrik in för att äta men kom strax tillbaka med irriterande ryckningar i mustaschen. Maten stod av någon anledning inte på bordet vid exakt klockslag. Efter en stund frågade far om han inte skulle gå in och äta i alla fall. Det skulle han inte! ”Hon har inte annat för sig än att se till att maten står på bordet i rätt tid.” Men om han själv blev fördröjd hos ”Mor i kroken” kanske det inte var lika viktigt med tid och annat.

Emrik hade också jakten på vår gård. En episod som givetvis väckte stort nöje inträffade under en rävjakt. Sonen Martin hade lyckats fälla en räv och kom stolt gående med bytet över axeln och med ett stadigt tag i bakbenen. När han träffade de övriga i gänget vid Kullåkern (Fjärilsåkern) slängde han nonchalant räven på marken utefter gärsgår’n, varefter Mickel pep iväg och försvann inför ett antal gapande ansikten!!

Vi, dvs jag, Alfons och kanske Arne kunde ibland knacka på hos Emrik och Ida någon vinterkväll. Vi blev insläppta i den lilla kammaren innanför det likaledes lilla köket och relativt omgående kom kortleken på bordet. Favoritspelet var Rödskägg och det var just för att underhålla oss och Emrik med kortspel vi kommit dit. På den tiden, före TV, och innan folk med bilens hjälp lätt kunde försvinna till stadens nöjen umgicks man på ett annat sätt inom byn.

Både Emrik och Ida lämnade, inte bara byn, utan även detta jordeliv under vår tjugoåriga bortavaro. Närmare detaljer om detta måste undersökas vidare.