Sven Olofsson ~1660–1730

Utdrag ur Madesjö sockens historia II, skrivet av lektor Folke Petersson:

"Vid sommartinget den 3 juni 1695 anmäldes för häradsrätten i Vassmolösa, att en av nämndemännen från Madesjö, Per Persson i Resebo, hade avlidit. Till hans efterträdare utsåg häradshövdingen bonden Sven Olofsson i Köpstaden. Några skäl till valet av just honom nämns inte i protokollet, men av en nämndeman krävdes, att han skulle vara väl känd i socknen och själv känna folket där. Ett visst mått av förmögenhet krävdes, och naturligtvis måste man tillhöra en ansedd släkt. Dessa villkor uppfyllde Sven Olofsson. Han bör ha varit något över 30 år vid utnämningen och alltså född i början av 1660-talet.

Inkom kort anförtroddes Sven Olofsson viktiga uppdrag i Madesjö. Åren 1709 och 1710 var han ålderman och bevakade i denna egenskap vid häradsrätten Madesjö kyrkas intressen. Åren 1712-1715 var han kyrkovärd och hade hand om kyrkans kassa. Sannolikt hade han blivit kyrkovärd redan tre år tidigare, men då sockenstämmoprotokollen saknas för dessa år, veta vi intet härom med visshet.

Sven Olofsson var ingen fridens man. Titt och tätt uppträdde han inför häradsrätten i annan egenskap än som nämndeman. I regel var det fråga om ägotvister med grannarna. Så tilltalade han 1717 bonden Per Månsson i Toratorp för att denne 1715 slagit hans son Israel, när denne på faderns uppmaning och åtföljd av vittnen skulle räkna den bärgade säden på ett par åkerstycken som Sven Olofsson gjorde anspråk på. Domboken gör en dråplig skildring av slagsmålet mellan Per Månsson och Israel Svensson. Följden blev ett något kyligt förhållande mellan de båda grannarna. Kyrkoherde Sandberg försökte medla och gjorde framställning härom till Sven Olofsson, vilket föranledde denne att svara att han icke kunde förlikas med Per såsom varande en gammal skälm! Per åtalade då Sven Olofsson för ärekränkning. Inför rätten förklarade denne, att han ej fällt de anförda orden utan i stället sagt "så länge mig sker sådant skälmstycke, att Per insläpper kreatur på mitt hö och det fördärvar, kan jag med honom ej förenas." Han tillade att han aldrig annat vetat eller vet med Per än ära och gott eller honom något annat tillägger! Per avstod nu från att fullfölja målet, som avskrevs och Sven Olofsson kom undan med blotta förskräckelsen.

År 1722 utsågs Sven Olofsson till riksdagsman för Kalmar län i bondeståndet. Valet skedde inför häradsrätten. Häradshövdingen ville av någon anledning ej att Sven Olofsson skulle bli riksdagsman utan ville att en annan man skulle väljas. Sven Olofsson gav dock ej tappt. Han reste till Stockholm och anmälde i det församlade bondeståndet att häradshövdingen von Strokirck sökt påverka valet, en högst allvarlig sak. Bondeståndet remitterade ärendet till justitiekanslersämbetet, Fehman, som avfordrade von Strokirck ett yttrande, vilket Fehman personligen avlämnade i ståndet den 26 september. Ståndet beslöt att frågan skulle remitteras till Göta Hovrätt som den 19 oktober uppdrog åt assessor Gustav Durietz att anställa en undersökning som skulle omfatta två ting, a) en rannsakning om Sven Olofssons besvär angående själva valet och de till herredagsmännens underhåll anslagna herredagspengarnas disponerande, b) huruvida häradshövdingen i någon måtto därvid sig uti sitt ämbete förbrutit . Av någon icke bekant anledning ingrep landshövdingen Friherre Fleetwood och anmälde för hovrätten att Durietz av andra göromål var förhindrad att verkställa utredningen förrän till sommaren 1724 varför en annan borde förordnas. Detta skedde och vice häradshövdingen Göran Svebilius utsågs till utredningsman fastän Duriets protesterade och påstod att han ej på något sätt givit landshövdingen i uppdrag att yrka på hans befrielse från uppdraget!

På hösten 1724 avled häradshövdingen von Strokirck och Svebilius frågade nu hovrätten om han skulle fortsätta undersökningen eller avbryta den. Hovrätten svarade den 14 november att han borde fortsätta och särskild undersöka vilken av de till riksdagen uppresta herredagsmännen Sven Olofsson eller den av häradshövdingen gynnade, Måns Persson i Ruda, skulle anses som den laglige. Vad angick von Strokircks eventuella förseelse, borde Svebilius med hjälp av acta i målet söka bilda sig en uppfattning om den.

Medan undersökningen pågick sammanträdde tinget i Vassmolösa den 8 december. Platsen som häradsdomare var ledig och vem stod i tur att utnämnas om icke Sven Olofsson i Köpstaden! Nu brast stormen lös över Sven Olofsson. Ch Dahlström (tidigare domare) påstod att Sven Olofsson angripit von Strokirck. Han borde därför avlägsnas ur nämnden, särskilt som han låg i process med två länsmän och en fjärdingsman i Madesjö. På fråga från häradshövdingen Klint, svarade Sven Olofsson att han ansåg sig ha rätt att sitta kvar så länge inget var bevisat. Nämnden tog del i akterna och rätten beslutade att han inte längre skulle vara med i nämnden.

Sven Olofsson var således nu suspenderad och t o m en kortare tid arresterad. Detta för att han var anklagad att sakna fast bostad. Var snart på fri fot. Han gav ej tappt utan anförde i hovrätten besvär över att han suspenderats från nämnden. Den 6 oktober tog hovrätten ställning till förfarandet. Dess utlåtande är så intressant att slutklämmen anföres in extenso:

"f.d.sk. som emot Riksens Ständers författade och stadfästade Regeringsform ingen bör till ära och wälfärd fördärfwas innan han lagl. warder förwunnen och dömder, så prörwar K.Rätten rättwist det Södra Möre häradstingsrätts den 26 februari 1725 fattade slut icke bör hindra nämndemannen Swen Olofsson sin nämndemannatjänst så hädanefter som tillförne förrätta till dess han warder lagligen förwunnen till något brott som han dess ämbete owärdig gör." Ett ståtligt aktstycke som visar, att rätten inte var satt ur spel i Sverige!

På grund av utslaget tog Swen Olofsson på nytt säte vid stämma i häradsrätten vid hösttingets början den 19 november och nu med den betydelsefulla titeln "domare" dvs häradsdomare. Han blev senare ännu en gång vald till S. Möre härads representant vid riksdagen. Denna gång hörs ej av några försök att utestänga honom. Det är Sven Olofsson förtjänst att han ej böjde sig för vad de lokala myndigheterna tyckte utan vädjade till högre rätt. Denna fråga är så viktig att den berörts i det stora arbetet om Sveriges riksdag!!

"Det skulle vara en intressant uppgift att spåra ättlingarna in i vår tid till sockenpampen Sven Olofsson, men det får i så fall bli i annat sammanhang", skriver författaren lektorn Folke Pettersson som avslutning.